Finlandssvenskt teckenspråk förenar minoriteter – tolkar arbetar helhjärtat

Begreppet finlandssvenskt teckenspråk är inte nödvändigtvis bekant för många.

Teckenspråkstolkarna och Humak-alumnerna Emma Borgman och Ellen Hoang vet däremot mycket väl vad det handlar om: en språkminoritet inom en språkminoritet. Redan i flera år har man vid Humak gjort pionjärarbete för att bevara det finlandssvenska teckenspråket – det handlar ju om språkliga grundläggande rättigheter.

Både Emma och Ellen har svenska som modersmål, men valde att studera till tolkar vid en finskspråkig högskola. Hur gick det? Vad är det bästa med tolkarbetet? Och hur syns det finlandssvenska teckenspråket i en flerspråkig tolks arbete?

En krokig väg fram till målet

Vägen till färdig tolk är inte alltid rak – det visar Emmas historia. Efter att ha gått i svenskspråkiga skolor utbildade sig Emma till elektriker vid yrkesskola. Ett färdigt yrke väntade, men intresset för teckenspråk drog henne in i ett nytt äventyr.

I dag är hon och Ellen kollegor vid Viittomakielialan Osuuskunta Via. För Ellen var vägen till färdig tolk rak och tydlig – på sätt och vis.

”Jag tänkte egentligen inte från början att jag skulle bli tolk. Jag var intresserad av kultur och språk. För mig framstod tecknande som en fortsättning på dem – ett språk där händerna och kroppen är med. Jag tänkte att jag skulle lära mig teckenspråk och sedan arbeta som lärare, psykolog eller socionom”, minns Ellen med ett litet skratt.

”Intresset för språk överlag är också väldigt vanligt bland tolkar. För mig var det ändå klart att jag ville bli just teckenspråkstolk”, fortsätter Emma.

Båda tycker ändå att det är synd om tolkning inte ses som lika intressant som studier i talade språk. Tolkarbetet är meningsfullt – man arbetar ju i gränssnittet för språkliga rättigheter.

Ett arbete där man ser hela livets spektrum

Enligt båda är en av de finaste sakerna med tolkarbetet dess mångsidighet. Tolkar får vara med i många olika situationer i människors liv.

”Jag har själv inga husdjur, men som tolk kan jag till exempel följa med en kund till veterinären. Genom mitt arbete får jag vara med i situationer som jag annars aldrig skulle uppleva”, berättar Emma.

Enligt henne är det en ära att få vara närvarande i stunder som är viktiga för människor – både glada och svåra. Tolkning är ett människonära yrke där förtroende är centralt.

”Kunderna måste kunna lita på att vi gör vårt bästa just då. Arbetet är känsligt, och tolken får ofta ta del av mycket personliga saker”, säger Ellen.

Arbetet väcker ibland också svåra känslor. Som Ellen uttrycker det:

”Arbetet är ibland också motsägelsefullt. Det skulle vara fint om världen inte behövde tolkar – det skulle betyda att alla förstod varandra.”

En liten men särskild språkgemenskap

För Ellen och Emma är svenska modersmålet. De vet alltså av egen erfarenhet hur det känns att tillhöra en språkminoritet. Det ger en särskild förståelse för kunder som använder finlandssvenskt teckenspråk.

”Det är sannolikt att jag känner mina kunder som använder finlandssvenskt teckenspråk. Tolkar kan alltså veta mycket om sina kunder. Det kan vara en rikedom, men också en belastning. Om det fanns fler tolkar i finlandssvenskt teckenspråk skulle kunderna ha fler att välja mellan”, förklarar Emma.

Bekantskap kan skapa trygghet, men kräver också särskild känslighet.

”Man måste också kunna identifiera situationer där kunden mår bättre av att få en annan tolk. Kunden måste ha möjlighet att säga: just nu vill jag inte ha dig som tolk”, konstaterar Ellen.

Skulle situationen förbättras om fler tolkar utbildades i finlandssvenskt teckenspråk? Ellens svar är tydligt:

”Redan en enda extra tolk gör skillnad. Om vi var fler skulle vi kunna profilera oss inom vissa ämnesområden. Samtidigt kunde vi själva välja våra uppdrag bättre – en tolk som är rädd för tandläkare vill kanske inte följa med till tandläkaren, men med kunden måste man gå om det inte finns andra tolkar tillgängliga.”

Ett smidigt språkligt virrvarr

Men hur gick det då att studera på finska?

”Före Humak hade jag inte skrivit en enda essä på finska. Men man lär sig språket genom att använda det. Vi hade en unik gemenskap vid Humak. Samhörigheten var stark, eftersom vi alla ändå studerade ett nytt språk – teckenspråk”, säger Emma.

Under tolkstudierna lär man sig flera språk samtidigt. Det kan ibland vara utmanande. Ellen minns särskilt det första studieåret som tungt.

”Jag var inte van vid att studera på finska, och samtidigt skulle jag lära mig ett helt nytt språk. Även om de andra studerandena var väldigt uppmuntrande var mina anteckningar ibland ett enda språkligt virrvarr. Men jag tror att den flerspråkiga miljön förberedde mig väl för arbetet som tolk”, säger hon med ett skratt.

För Emma gick början av studierna bra, men utmaningarna kom mot slutet, när det var dags att öva på tolksituationer.

”Jag började medvetet plugga in ord för att kunna arbeta i olika situationer. Jag visste inte hur man tar ett bostadslån på finska, men jag lärde mig. Det gör jag fortfarande. Nu känns det inte tungt längre, eftersom man gör det lite hela tiden.”

Med hela själen och hjärtat

Både Emma och Ellen trivs med sitt yrke.

”Som tolkar har vi ett gemensamt mål: bästa möjliga service för kunden. Det här är ingen tävling – vi arbetar tillsammans mot samma mål.”

Vilka hälsningar vill de då skicka till någon som funderar på att bli teckenspråkstolk eller till en svenskspråkig person som tvekar inför att söka till en finskspråkig utbildning?

”Jag skulle utan tvekan välja det här yrket igen”, säger Ellen varmt.

Emma uppmuntrar särskilt svenskspråkiga sökande.

”Om ditt modersmål är svenska ska du inte vara rädd för en finskspråkig utbildning. Tolkarbete passar nyfikna människor. Det här är ett arbete där man lär sig hela livet.”

”Och där man arbetar med hela själen och hjärtat”, tillägger Ellen.