Med rätt att teckna – Symposium om finlandssvenskt teckenspråk hölls 3-4 november 2022 vid Helsingfors universitet. Symposiet var mångsidigt med olika intressanta perspektiv men här vill jag välja några teman.
Hur har det gått vid forskning?
Professor emeritus Jan-Ola Östman från Helsingfors universitet presenterade allt vad som skett inom forskning i finlandssvenskt teckenspråk under 20 år. Östman skrev med Anja Malm artikeln Viittomakieliset ja heidän kielensä i boken Viittomakieliset Suomessa redigerad av Malm (2000 Finn Lectura). Artikeln nämner också finlandssvenska döva och deras språk. Karin Hoyer skrev Variaton i teckenspråk: en studie av släktskapsterminologi i teckenspråket hos finlandssvenska döva (2000 Finlands Dövas Förbund) och Dokumentation och beskrivning som språkplanering: perspektiv från arbete med tre tecknade minoritetsspråk (2012 Helsingfors universitet).
Hoyer förklarade att svenskspråkiga döva elever som gick i Borgåskolan använde olika tecken än i andra dövskolor runt om Finland. Därför kallas dessa ”Borgå tecken”. Läromaterial av teckenspråket Kädet kertovat (1976) översättes till Tala med händerna och användes i undervisning åren 1982-1984. Alla ursprungliga finskspråkiga ord översattes till svenska och några teckenbilder korrigerades med handformer utifrån skrivet alfabet, till exempel FRÅGA (> F), ONSDAG (> O) och FREDAG (> F).
Åren 1998-2002 genomfördes det första språkdokumentationsprojektet i finlandssvenskt teckenspråk vid Finlands Dövas Förbund. Språket dokumenterades med videoinspelningar i finlandssvenska dövas hem. Materialet redigerade Karin Hoyer och Karin Kronlund-Saarikoski till teckenordboken Se vårt språk! Finlandssvenskt teckenspråk, 38 ordboksartiklar (2002). Under symposiet berättade Hoyer att en viktig del av processen också gick ut på att diskutera det språkfrågor i en mindre arbetsgrupp med finlandssvenska teckenspråkiga.
Vid millennieskiftet skedde ett genombrott för finlandssvenskt teckenspråk eftersom det började anses vara ett eget språk.
Språkstyrka
Maja Andersson och Mikaela Tillander från föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga berättade att det finns omkring 150 medlemmar i föreningen runt om kustområdena, huvudsakligen i Nyland och Österbotten. Eftersom finlandssvenskt teckenspråk är allvarligt hotat har föreningen ett stort ansvar för att påverka samhälleliga frågor och främja rättigheter för teckenspråkiga. Detta innebär fortgående arbete. Eftersom medlemmarna bor utspritt är det ibland besvärligt att ordna medlemsträffar men det viktigaste är ändå årsmötena som samlar ett större antal deltagare. Teckeneko och Facebook utnyttjas aktivt som informationskanaler. Föreningen är orolig över att det inte finns en yngre generation till vilken de dövas kultur och förening kunde överföras. Positivt är att det finns en teckenspråkslag, och att teckenspråkiga har en stark politisk vilja att främja sina rättigheter.
Arttu Liikamaa beskrev dokumentationen av teckenspråk. Det har hänt mycket på detta område och nytt material har samlats in. I början av seklet såg situationen olik ut och sedan dess har det förändrats mycket. Språkmedvetenhet gäller inte bara samhället och hörande, utan den gäller också döva själva. Nuförtiden har undervisning i teckenspråk ökat och olika projekt har startats. Liikamaa beskrev sina erfarenheter inom projektarbete i Albanien. Först samlade man döva som utbildades till självständiga utbildare för andra grupper. Motsvarande har gjorts i Finland: Många i seminariepubliken har tidigare deltagit i utbildningen inom projektet Lev i vårt språk 1 och har sedan fungerat som lärare, styrelsemedlemmar osv.
Undervisning och bedömning
Enligt Pirkko Selin-Grönlund och Annika Aalto från Finlands Dövas Förbund har oralismen inte ännu försvunnit, eftersom gamla attityder fortfarande lever inom samhället. Många familjer har svårigheter att få undervisning i teckenspråket utan fokus ligger oftast enbart på ett talat språk. Sjukhusen borde också erbjuda och uppmuntra teckenspråk som ett alternativ. Regelbundet har man skapat olika projekt för att stärka det finlandssvenska teckenspråket men tyvärr är projekten ofta kortvariga och saker lämnas oavslutade. Man behöver långsiktiga planer och kontinuitet för att nå bestående resultat. Vi har redan lagstiftning om teckenspråk men fortfarande finns det problem med hur man tillämpar den i praktiken så att rättigheter för teckenspråkiga i alla åldrar förverkligas.
Laura Kanto arbetar i projektet Vikke (Viittomakieltä omaksuvien lasten kielellisen kehityksen arviointi, kartoitus ja tukitoimenpiteet) som är ett tredelat projekt i Teckenspråkscentrum vid Jyväskylä universitet. Enligt Kanto har terapeuter ofta frågat om språkutvecklingen hos döva och hörselskadade barn är eftersom de själva inte har tillräckliga färdigheter att bedöma dem. Detta är ett skäl till att Vikke skapar nytt material som innehåller bedömning av språkproduktion och -förståelse för barn i åldern åtta månader och upp till femton år. Hundra barn har deltagit i kartläggningen. Projektet har en hemsida med material och information. (https://vikke.nmi.fi/)
Tina Granvik-Storbacka, Marika Lassfolk och Ellinor Westerlund från Ytteresse skola i Jakobstad berättade om sina erfarenheter om hur man ordnar undervisning online i teckenspråk. Undervisningen har gått bra och man behöver olika kreativa lösningar och bra praktiska exempel så att barnen blir intresserade. Man har försökt informera andra skolor om möjligheten att delta i undervisningen, men av någon orsak har inte informationen nått fram. Efter deras presentation uppstod diskussioner och frågor om betydelsen av teckenspråk och varför man alltid stöter på problem i fråga om undervisningsmöjligheter på teckenspråk.
Utmaningar med översättning
Lena Wenman har gjort många översättningar till finlandssvenskt teckenspråk, bland annat för FPA och olika ministerier. I sin presentation berättade Wenman om sina egna erfarenheter och tog upp utmaningar vid översättning. Till exempel är produktion framför videokameran utmanande utan interaktion med tittare. En utmaning är också att de svenska källtexterna ofta också är översättningar från finska och ibland måste hon vänta på de svenska texterna. I översättningarna kan det dyka upp okända termer och därför måste hon vara i kontakt med olika aktörer för att reda ut begrepp. Ibland kan svåra termerna kräva mer förklaring. Till exempel under Coronapandemin krävdes snabbt nya teckenlösningar eftersom det inte var möjligt att bokstavera alla nya begrepp. Detta var arbetskrävande.
En särskild fråga inom översättning till finlandssvenskt teckenspråk utgör hur man går tillväga om etablerade tecken saknas. Ska man då till exempel låna från finskt eller svenskt teckenspråk? Var går gränsen mellan dessa språk? Finlandssvenska döva i Nyland har mera kontakt med finska döva och därför kan lån från finskt teckenspråk vara vanliga medan döva i Österbotten oftare har kontakter till Sverige varpå inlån från svenskt teckenspråk kan förekomma.
Janne Kankkonen presenterade ett nytt barnprogram om heter Titta en saga och som finns på Yle Arena. Enligt Kankkonen bär äldre teckenspråkiga generationer på mängder av historier som de har ett ansvar att överföra till yngre generationer. Enligt Kankkonen betonar TV-världen ljudteknik som är svårt för döva och hörselskadade tittare att uppleva. Barnprogrammet Titta en saga än den första berättelsen som har översatts från teckenspråk till talat språk, och inte tvärtom. Var finns språklig jämlikhet, funderade Kankkonen.
Deltagarna tyckte i allmänhet att seminariedagen var intressant och mycket lyckad. Föreläsningarna gav olika perspektiv på finlandssvenskt teckenspråk, ända från historia till nutid och framtid. Och det viktigaste är alltid att vi har möjlighet att samlas, diskutera och utbyta tankar kring samma vardagliga frågor. Språket lever starkt i var och en av oss!
Författare: Juha Manunen, projektet Lev i vårt språk 3, Humanistiska yrkeshögskolan
2024-02-12 08:00:58
